Maktens Musik
Viktiga delar av svensk popmusik brottas med stora ekonomiska problem. Det handlar om mindre och medelstora arrangörer runt om i landet – framför allt utanför storstäderna. Ändå väljer stat, regioner och kommuner att ge mindre stöd till popmusik än till andra musikgenres. Det framgår av rapporten Maktens Musik, som presenteras i samband med Way Out West i Göteborg.
Det var Gustav III som tog konstmusiken till Sverige i slutet av 1700-talet och 350 år senare är det fortfarande den musiken som samhället i huvudsak ger sitt stöd till.
Ett exempel:
Västra Götalandsregionen betalade år 2016 ut 531 miljoner kronor till det regionala musiklivet. 502 (!) miljoner gick till Göteborgsoperan och Göteborgssymfonikerna, som får nära en miljon per spelning i stöd. Samtidigt får musikföreningen Beardmen i Skövde ett stöd på endast 1000 kronor per konsert.
När Statens kulturråd ska fördela verksamhetsbidrag till arrangörer bortser man från riksdagens kulturpolitiska mål och ger 35 procent av stödet till jazzarrangörer, medan arrangörer av popmusik med alla dess genres får nöja sig med 8 procent – en andel som minskade mellan 2016 och 2017.
Statens kulturråd ger även stöd till riksorganisationer för vidareförmedling till dess medlemmar. I fjol nekades en enda riksorganisation stöd och de arbetar med popmusik.
I rapporten berättas också om att personer knutna till Statens musikverk medvetet hindrat stöd till ny popmusik och att regeringen inte anser att svensk popmusiks drygt 70-åriga historia är värd att bevara, till skillnad jazz, visa och orkestermusik. ”Ni får väl söka regionala pengar” är kulturdepartementets svar till organisationen Svenskt Rockarkiv.
Maktens Musik visar hur samtidens och framtidens musik ständigt exkluderas genom ålderdomliga strukturer och en passiv kulturpolitik. Ansvaret för detta faller tungt på kulturminister Alice Bah Kuhnke och kulturmyndigheterna.
Rapporten Maktens Musik är framtagen av Svensk Live i samarbete med Studiefrämjandet Väst.
Rapport: Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitiken
Bakgrundsinformation: Musikverket och den ”icke trovärdiga” popmusiken